.

- Jag förvarnar känsliga läsare; detta inlägg kan innehålla spår av rörig text.
Jag brukar faktiskt sitta och fundera ibland. Länge tänker jag på något att tänka på. Det låter väl inte speciellt logiskt men det är så det är. Fast, vad är egentligen ologiskt? Är det inte logiskt då jag faktiskt kan förklara, och då jag förstår? Jag bränner mig hjärna med såna frågor, varför delar två ord på bär? Kanske mår man bättre av att inte tänka. Bara leva som alla andra. Robotar.
Alltid har jag velat bli något stort, igenkänd på gator. Enda tills för någon vecka sedan. Tänk om jag tröttnar? Tänk om alla kritiserar mig? Tankarna susar åt olika håll och jag får upp olika bilder. de blir värre och värre, tillslut tror jag själv på dem. Som ett monster under sängen. Då brukar jag gömma mig under täcket och gråta. Värst är det på helgerna, då har man gott om tid till att tänka. Jag brukar längta till måndagen varje fredag. På vardagarna hinner man inte med tankar. Då slipper man bli ledsen.
Nästan varje ensam kväll kryper tårar ut ur mina ögon. Då vill jag inte längre vara med. Men på morgonen dagen efter har jag ändrat inställning till allt och tänker att det bara var en engångsgrej. Vilket det är. En gång varje dag. En nattlig ritual.
Det kan gå veckor innan jag tänker, då är jag som gladast. Att bara stänga av och inte låtsas om.
Döden är något många tänker på, men inte jag. Jag känner mig lyckligt lottad till livet. Men det är just det där med tankar. Jag tror så mycket. Jag kan skapa mina egna sanningar. Men de berättar jag inte för någon. Jag berättar nästan inget för något. Ändå blottar jag samtidigt allt. Ytliga saker, annat håller jag dolt inom mig tills jag exploderar. Vilket jag med säkerhet kommer göra när jag ligger på min dödsbädd om 70 år. Ett trevligt sätt att dö på, originellt.
Jag behöver inte en axel att gråta mot, någon att prata med. För jag har inget att berätta. De skulle säkert förstå mig, men det är mina tankar. Det är det enda som är mitt eget. Det värdefullaste jag äger. Men samtidigt det jag föraktar mest. Mina tankar är inte hur jag mår, de är drömmar. 
Min terapi ligger i att skriva dikter. Eller bara massa ord. Men jag sparar inte det jag skrivit. Skriver, arkiv;ny. Skriver, arkiv;ny.
Varför jag valde att skriva det här nu vet jag inte. Tänkte ge er en kort förklaring till varför jag inte gillar helger. Jag är fundersam, nyfiken. Just nu är jag glad, men snart är jag säkert förvirrad igen. :)
Imorgon är det söndag, och då är det alltför nära till fredag...

"And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying
Are the best I've ever had
I find it hard to tell you
I find it hard to take
When people run in circles
It's a very very, mad world, mad world"