.

Det finns inga hinder.
Det finns ingen sorg.
Ändå känner jag,
en tung klump.
Där i magen.
Jag tror jag spricker.
Jag tror jag går itu.
||
Och det vet du.
||
Jag har länge undrat vart du tog vägen, varför du försvann. Jag vet att det inte tjänar något till, men jag vill undra. Jag vill hoppas. Hoppas på att du kommer tillbaka. Om du tvekar så vet du att du fortfarande har en egen liten plats, i mitt hjärnpalats. Där alla förutom jag är välkomna. Där är alla lika fina som dig.
Jag har aldrig känt något mer för dig än som vilken annan bekant som helst. Vi var aldrig riktigt nära. Ändå saknar jag dig, mer än vad jag någonsin har saknat någon.
Att kalla det kärlek är helt fel. Jag vet egentligen inte alls vad det är. Kanske är detta bieffekten av din ignorans, kanske gör det mig till en självisk person. Jag känner mig som en sådan.
Jag vet att även om du läser detta, så tror du inte att det handlar om dig. Du har ingen aning. Ingen annan har en aning.
Du gör mig sorgsen. Inte på grund av något du sagt, utan mer av något du inte sagt.
Att jag var din vän.