.

Min buppis sa att jag var klok. Att hon kommer mig väl; för jag stack ut. Jag sa bara tack och log, men innerst inne skulle jag ge henne allt jag äger. Det var hon som hjälpte mig. Utan henne hade jag varit en nedtryckt larv. Visserligen är jag fortfarande larvig, but taz juz ma personality. 

Jag blir rädd varje gång jag har PMS, jag tror att jag är tillbaka. Jag är rädd nu, men glad ändå. Det är svårt att acceptera sina känslor, but it haz to be done, annars slutar det med att man samlar dem i en ask i kroppen. När asken tillslut efter år av samlande väller över så kommer alla känslor på samma gång. Det förstör ens liv. Samla kottar istället. 

Igår gick jag över en golfbana, en plats full av minnen. Bland annat det finaste minnet jag någonsin haft, och hur ont det än gör skulle jag aldrig vilja byta bort det. Trots dessa tårar är jag glad. Trots min glänsande blick är mina mungipor uppåt. Jag ler åt allt jag fått uppleva, för utan det hade jag inte varit Linnea.