.

Jag kan inte sätta ord på hur jag känner mig just nu. Jag kämpar så hårt för att inte tappa greppet, att hålla rak kurs och inte blicka bakåt. Varje morgon planerar jag för hur jag denna dag ska klara eventuella hinder och gropar. Varje morgon står jag i spegeln och tänker att "idag ska jag inte låta någonting trycka ned mig". Visserligen fungerar det, om jag lyckas rispa ner planen i själen. Men alltför oftast blir det en ytlig mask som jag lurar mig själv med. Jag vill inte att andra ska luras över hur jag mår, för humöret strålar ut och blottas ändå. Ser jag glad ut så är jag glad och vice versa, punkt slut.

Just nu kan jag inte påstå att jag inte mår bra, för det gör jag. Men det finns så mycket som oroar mig, och även om dessa orosmoment skulle visa sig vara som jag tror skulle jag trots det inte ångra det som utlöste dem. För jag har lärt mig under de senaste veckorna att saker sällan är ett misstag. Alltid ligger det något bakom det, hur litet det än må vara. 

Många gånger har jag lust att ge upp, lägga mig ned på marken i fosterställning under en filt och hoppas på att allt löser sig själv, men det skulle inte vara roligt att leva utan hinder, utan vägskäl, utan att få styra själv. Mitt liv och mina handlingar är mitt eget ansvar, även om jag fortfarande står under vårdnadshavare. Jag tycker att en förälders ansvar är att lära ut hur man ska ta ansvar över sitt ansvar, inte vara en våg att surfa på.

Jag kämpar för att det ska vara roligt att umgås med mig själv, att vara impulsiv och oförutsägbar (på ett bra sätt), men samtidigt pålitlig. Jag tror på att jag är bra, jag tror på att jag duger, jag tror på att komplimanger är sanna, men jag har trott så mycket som sedan visat sig vara falskt och fel. Det är svårt att lita på människor, med det jobbigaste är att många är svåra att umgås med. Allt för många är förutsägbara, de säger nej till samma saker, vågar inte testa något nytt. Jag vill inte vara sådan. Ibland gör jag därför allting tvärtemot alla andra, ibland kan jag bli överenergisk och enligt mig skitjobbig, när alla andra sitter stilla och tysta, men oftast är det för att sprida lite glädje. Få dem att i alla fall bli lite varmare och rörligare. Men att jag är jobbig gör egentligen inte så mycket, för det fungerar. 

Mina planer för livet är i alla fall att bli allmänt lyckligare, endast för min egen skull, för att i nästa kapitel kunna glädja andra lättare. Jag vill bli chill som en panda, sluta oroa mig för allting och våga flyta med.

Jag vet att jag kommer klara det, för den enda jag behöver lite på är mig själv.

Annars är det fint väder utomhus, och jag vill bara ut-ut-ut och lattja. Vilket jag förhoppningsvis ska så småning om. Även om det är svårt att tro så har jag just nu ett stort leende på läpparna, även om jag är inne i mitt "deep mood".

Men vågar jag säga att jag är lycklig? Det vet jag inte ännu, det är alltid ganska blankt och hjärndött tills jag reflekterar min dag under resan till drömmarna. Men förmodligen kommer jag inte ångra något idag heller, förutom att klockan är tjugo i två och jag fortfarande sitter i pyjamas. ;>